Lite reflektioner på vägen

Tiden bara rusar iväg! Tilde börjar närma sig fulla 7 månader. Det är ju helt otroligt vad fort det går. Går det för fort? Hänger jag verkligen med på samma tåg som Tilde?

När vi var på bröllop i Göteborg, när Tilde bara var 4 veckor gammal, sa alla -"oh, jag kan inte förstå att de växer så fort och man glömmer att de har varit så här små". Nu är jag en av dem - en av dem som inte kan förstå att Tilde har varit så plutteliten.
När jag ser på lilla Henning (Lollo och Christians härliga lilla son) så kan jag inte alls minnas att Tilde var lika liten som han för bara några månader sen. Hon var till och med mindre än honom. Ofattbart!

Ska det vara så här? Ska minnet från Tildes första bebisår försvinna så här fort? Att blogga om Tildes och min vardag är superkul och jag kan finna stort nöje i att titta tillbaka på alla bilder (redan nu) och jag fylls av glädje över att hon finns i vårt liv. Denna fantastiska lilla tjej, som börjar bli så stor.

Så här långt in i mammaledigheten så måste jag säga att det är och har varit en helt underbar tid. Det är en sådan förmån att få vara hemma så här länge tillsammans med Tilde. Under graviditeten tänkte jag - "kommer man att få dagarna att gå?". Jag tittade på min kompis Carin, som var hemma med sin son Elias, och hon verkade ha fullt upp. Det är precis så det är - fullt upp. Fast på ett skönt sätt. En aktivitet om dagen är precis lagom för att både jag och Tilde ska må bra. Vi hittar på en hel del skoj tillsammans med andra men vi ser också till att få egentid, bara hon och jag. Tid då vi leker, myser och busar - Tilde och jag. Pappa är med på sin lediga tid - så klart!

Jag, som mamma, har det väldigt bra just nu. Tilde är fortfarande inte uppe på fötter och springer runt som en galning, vilket gör att jag kan ta det ganska lugnt. Hon är inte långt borta. Dem dagarna är räknade och jag försöker njuta av dem så länge de är här. Jag måste komma ihåg att njuta av nuet samtidigt som jag ser fram emot det som komma skall.

I morse kom jag på mig själv, sitta och titta på Tilde där hon satt i sin barnstol i köket och tuggade på sin bok ("Max dockvagn"). Det var som om tiden stod stilla och allt annat försvann i bakgrunden. Mitt fokus var totalt - och det var på Tilde. Hon är van vid att vi sitter och tittar på henne så hon lägger knappt märke till att jag sitter där och stirrar. Vilket gör det hela ännu mer mysigt. Hon vet att jag är där men hon har fullt upp med att tugga sönder Maxboken. Det verkar så rofullt - så tryggt. Då mår jag bra - då bubblar det i bröstet på mig. Mitt barn mår bra! Jag hoppas att det alltid kommer att vara så - jag ska göra mitt allra bästa för att det ska fortsätta vara så.

Mamma Malin